Så, jag andas igen. Värmen sipprar genom mina ådror som den en gång gjorde, det kokar under min hud av gammalt träslag. Det till kännevis oändliga mörka hålet inom mig, tycks kännas ändligt. Men allt gör så ont. Ont från insidan av fingernaglarna till dem härdade tappra musklerna. Jag bryts ned av min egen smärta, smärtan som nu kan beskrivas med ord men ändå känns så oförklarlig, oförändlig.
För vad är meningen om allt ska göra så ont. Det som jag har bestulits av kan jag inte ta tillbaka ensam, kanske inte alls. Jag måste förlita mig på dig. Du som inte har ett namn, du som saknar konturer och stämma. Din icket-existens är så total, men samtidigt för enkel för mig att acceptera.
Jag river och skär mig blodig när jag blint famlar mig genom verkligheten. Jag kastas villkorslöst av ovetande förövare men tycks aldrig riktigt krascha. Jag håller mig fastklamrad över ytan med betongblock fastkedjade runt fötterna, för jag vet att tappar jag det blodiga greppet kommer ingentinget att fånga mig.
The nothingness ought to be a persons greatest fear. So maybe that's enough to hold on too for the time being.
I can feel the scars pouring down my spine.
No comments:
Post a Comment