Allt jag önskar finns i din andnings repetition

Sov så gott du videung. 

Svartemålat över ögon två. 

Nerklubbad under jorden, 

ner till underjorden. 

Jordens skorpa rispar och ristar tills skulderbladen rostar. 

Nu orkar icket den lockiga tösen något mer.

Obelåten tickar tiden, det finns ingen tid längre. 

Inget utrymme för de obekväma. 

Nu är det slut på dragspelets visor, 

jag ska elda upp helvetet.

You're pretty much my most favorite of all time in the history of ever.

        I lost my head on my way to sanity.

   Det ser ut att regna tusenskurar idag.

   Man ska se till att hålla sig över ytspänningen,

   dagar som dessa.

   Olycksaliga saker kan inträffa.

Oh those sweet, sweet tunes

    

     Gettin ready for work.

Snustorra fötter i dyngblött gräs, på med skorna flicka

Trembling movements are approaching from the fog,
hiding and sneaking from far away places.
In backwards speed they are getting closer,
soon they'll be pounding on my back.
I'm afraid of the ache and black bruises they might cause.
Still, the very thought of it causes me to let them in.

Klara stavas med C.

Svag krackelering har börjat uppstå i mina händer,
jag slits konstant mellan de två ytterligheterna.
Växternas gröna klorofyll gör dragkampen mindre destruktiv,
fattigare.
Jag sveps om i girlander av murgröna och silverek,
det är där jag gömmer mig i avsaknaden av mitt regn.
Jag fattas mörkret och tystnaden.


"The water can't drown me, I'm done 
With my dying."

I'll sink into my skin and bones

Like a skin thin needle,
you pierced through my scull.
For the rush of normality inside my crackled little heart,
my heart of chaos.
Small, small flickers of ease,
are to be placed gently on my chest.
I'm everywhere now.

EAT MORE ART, says Kafka.

In the absence of any kind of notion of what the near future might hold for me, I surrender myself to the wandering souls. But oh, in good company I am.

You know, I will If you will

The world is quiet here.

Så, jag andas igen. Värmen sipprar genom mina ådror som den en gång gjorde, det kokar under min hud av gammalt träslag. Det till kännevis oändliga mörka hålet inom mig, tycks kännas ändligt. Men allt gör så ont. Ont från insidan av fingernaglarna till dem härdade tappra musklerna. Jag bryts ned av min egen smärta, smärtan som nu kan beskrivas med ord men ändå känns så oförklarlig, oförändlig.

För vad är meningen om allt ska göra så ont. Det som jag har bestulits av kan jag inte ta tillbaka ensam, kanske inte alls. Jag måste förlita mig på dig. Du som inte har ett namn, du som saknar konturer och stämma. Din icket-existens är så total, men samtidigt för enkel för mig att acceptera.

Jag river och skär mig blodig när jag blint famlar mig genom verkligheten. Jag kastas villkorslöst av ovetande förövare men tycks aldrig riktigt krascha. Jag håller mig fastklamrad över ytan med betongblock fastkedjade runt fötterna, för jag vet att tappar jag det blodiga greppet kommer ingentinget att fånga mig.

The nothingness ought to be a persons greatest fear. So maybe that's enough to hold on too for the time being.

I can feel the scars pouring down my spine.